1 december 2012 av Lena Pålsson

Långsamt förförd av kaffe

Känn den hemtrevliga doften av kokkaffe. Förr en stund av gemenskap och sockerkaka. Länge tyckte jag inte att kaffe var gott men under ungdomsåren i Paris upptäckte jag café au lait. Att doppa en frasig baguette med gruyere i en baljstor mugg var för en fattig aupair dagens smakupplevelse.
Seriöst kaffedrickande lät vänta på sig. Drycken skulle i mitt tycke alltid blandas med något, om inte med stora mängder varm mjölk så med brandy till en ettrig carajillo och det passade inte så bra till frukost ens under ett lojt leverne på Kanarieöarna.
Sedan en dag antog jag en italiensk utmaning och smakade en caffè moca där det hårt packade kaffet fått kämpa sig upp i den lilla kaffekokaren till en stark aromatisk brygd som fick mig att falla pladask.
Därefter var jag fast i en lång relation med den lilla mokakokaren ständigt med i kappsäcken. Allt starkare kaffe blev min melodi och när livet ändrade riktning och jag återvände till Sverige var jag först lite orolig. Men efter första besöket på Kaffebar där en perfekt ristretto serverades visste jag att kaffebegäret skulle tillfredsställas. Dagen efter mitt första besök upprepades serveringen innan jag hunnit beställa. Tyckte att baristan hade otroligt minne men när jag senare frågade Johan om detta var svaret ”Ni är inte många att dricka flygplansolja”!
Kärleken till kaffet består, den är som andra relationer inte alltid okomplicerad. Två dagar utan kaffe så straffas jag med bultande huvudvärk, härdar ut under detox men återvänder alltid till den och tackar nu för senaste rapporten om att vi tillsammans kan bekämpa både Alzeimers och bröstcancer.


lnga kommentarer